Jag har läst en nyutkommen bok som heter Kalabaliken på hemmet eller Mandus Karlsson löser ett mysterium. Boken är lättläst och enkelt skriven. Bra storlek på texten och trevliga bilder (tecknade). Visst kan det tyckas att Mandus gör saker som en person med demenssjukdom kanske inte är kapabel att göra, men å andra sidan kanske det finns någon som kan och/eller gör så för att vardagen skall fungera. Läsaren får följa Mandus och personalen under ett par hektiska dygn. I slutet av boken finns det tips och tankeväckande meningar. Boken är skriven med kärlek om medmänniskor med ett handikapp.

Jag tycker att författaren belyser hur det är på många boenden idag (och vilket vi kan läsa om i pressen ofta – nämligen hur det är på våra boenden både kommunala som privata): lite personal i förhållande till antal boende, stressigt, ingen tid till att tänka varför man gör som man gör, varför Asta reagerar på det viset mm. När jag läste boken kom många tankar för mig och det är det som är meningen med boken. Att vi börjar funderar på hur vi ser på våra medmänniskor, friska såväl som sjuka.

Jag tycker det är bra att det skrivs en ”enkel” bok om bemötande och respekt inom vården. Det är viktigt att människor som tar hand om/hjälper andra skall ha förståelse och se den andre personen som hon är. Emellanåt behöver vi alla kanske fundera på det här med människovärdet och människosynen. Att vi ”ser” personen som behöver hjälpa har en identitet, har varit en aktiv person innan sjukdomen. Tanken med boken är troligtvis att författaren vill belysa och ta fram det här enkla i etiken som kanske många gånger saknas. Oftast är kanske det enkla som glöms bort kanske just för att det är det enkla men ack så svåra.

Eva-Lott Jönsson medlem i Demensföreningen i Karlshamn.